Vad beror de på?

Jag är så fruktansvärt rädd för konflikter att det är skrämmande. Jag klarar inte ens av att någon ger mig kritik utan att jag ska börja gråta floder. Oftast när jag bråkar med någon stänger jag det inne, gråter när jag kommer hem och bearbetar det efteråt. Oftast slutar det med att jag vägrar vara kompis med personen i fråga som får mig att må dåligt. Jag brukar ofta vara ganska envis och vägrar säga vad jag egentligen tycker till folk. Men tanke på att jag inte vill höra vad de har att säga om mig. Eftersom att jag inte säger något kan folk bli väldigt, då menar jag väääldigt, irriterad på mig. Det hela brukar sluta med att jag får ta massa skit, gråter och sedan får den andre medparten att må dåligt och be om ursäkt. Trots att det kanske jag som började det hela. Det händer väldigt ofta mellan mig och Per. Nästan så ofta att det är skrattretande.

Jo, justja, jag blir väldigt sarkastiskt när jag bråkar med människor. Lixom hånar och skrattar åt den andre. Kanske beror de på att jag försöker hålla modet uppe, trots att jag bara är sekunder från att bryta ihop. Jag har länge funderar på vad detta beteende kommer ifrån, men jag har egentligen ingen aning. Många syftar till att det kanske beror på tidigare händelser i livet, men jag vet inte de heller. Jag måste bara försöka bättra mig och våga ta emot kritik. Allt som sägs, sägs inte för att vara dumt. Utan kanske för att hjälpa mig på traven att bli tryggare i mig själv. Hur som helst, nu måste jag sova.