Jag har inte tänkt skriva om någon person jag träffade för länge sedan. Jag menar, vem var inte kär när man var liten? Man var kär i en ny kille varje dag. Blev "ihop" och "gjorde slut". Men det var roligt, det var roligt att få söka efter kärlek, få den och sedan byta till någon annan. Det var en spänning som fanns där som liten och som man på något sätt eftersträvade.
Det är svårt att skriva om forna kärleksminnen. Det var så himla länge sen och man ska inte rota runt i de minnena. För det är klart att kärleken inte var en dans på rosor. Inte då och verkligen inte nu. Jag minns nu hur sårad och ledsen man blev när man frågade chans på någon och de sa nej. Eller när man skickade en "fråga-chans-lapp" och fick tillbaka svaret nej. Men kärlek på den tiden var något helt annorlunda än vad den är nu. Det var lättare att bli kär, byta "partner" och börja om igen. Nu tycker jag att kärleken tär mer psykiskt på en. För nu handlar det inte bara om utseende. Utan även om allt runt omkring en människa. Som vänner, beteende eller till och med egenskaper.
Men kärlek är något fint. Och det är de vi ska koncentrera oss på. Kärlek behövs för att vi ska orka med oss själva. Vi behöver någon som hela tiden uppmuntrar oss när vi är nere, någon som hela tiden påstår att vi ser bra ut i vilka kläder vi än har på oss och någon som köper glass, godis och chips när vi som mest behöver de. Jag tror att många grottar ner sig i de negativa som finns i kärleken istället för att välkomna den som det underbaraste vi kan ha här i världen. För vem vill inte ha någon att dela sitt liv med, dela vardagen och till och med dela sängen med på nätterna. Min första, riktigt, kärlek är Per.
Det är svårt att skriva om forna kärleksminnen. Det var så himla länge sen och man ska inte rota runt i de minnena. För det är klart att kärleken inte var en dans på rosor. Inte då och verkligen inte nu. Jag minns nu hur sårad och ledsen man blev när man frågade chans på någon och de sa nej. Eller när man skickade en "fråga-chans-lapp" och fick tillbaka svaret nej. Men kärlek på den tiden var något helt annorlunda än vad den är nu. Det var lättare att bli kär, byta "partner" och börja om igen. Nu tycker jag att kärleken tär mer psykiskt på en. För nu handlar det inte bara om utseende. Utan även om allt runt omkring en människa. Som vänner, beteende eller till och med egenskaper.
Men kärlek är något fint. Och det är de vi ska koncentrera oss på. Kärlek behövs för att vi ska orka med oss själva. Vi behöver någon som hela tiden uppmuntrar oss när vi är nere, någon som hela tiden påstår att vi ser bra ut i vilka kläder vi än har på oss och någon som köper glass, godis och chips när vi som mest behöver de. Jag tror att många grottar ner sig i de negativa som finns i kärleken istället för att välkomna den som det underbaraste vi kan ha här i världen. För vem vill inte ha någon att dela sitt liv med, dela vardagen och till och med dela sängen med på nätterna. Min första, riktigt, kärlek är Per.
